Varför syns inte män i samtalet om psykisk ohälsa?
Vi pratar mer om psykisk ohälsa än någonsin tidigare. Kampanjer syns i sociala medier, arbetsplatser uppmärksammar psykiskt välmående och vården talar allt oftare om vikten av att söka hjälp i tid.
Ändå finns det en grupp som ofta verkar stå vid sidan av samtalet.
Män.
Det är ett märkligt faktum. Samtidigt som män står för majoriteten av alla självmord i Sverige beskriver många män att de inte känner igen sig i hur psykisk ohälsa diskuteras. De känner sig inte träffade av kampanjerna, känner inte igen sitt eget mående i beskrivningarna och söker ofta hjälp senare än kvinnor.
Varför är det så?
Psykisk ohälsa ser inte alltid ut som vi tror
När människor tänker på psykisk ohälsa föreställer de sig ofta någon som är ledsen, gråter mycket eller öppet berättar om sina känslor.
Men psykisk ohälsa kan se väldigt olika ut.
För många män handlar det inte främst om gråt eller att prata om känslor. Det kan istället visa sig som:
- Irritation och ilska
- Social isolering
- Överdrivet arbete
- Alkohol eller droger
- Sömnproblem
- Rastlöshet
- Känslor av misslyckande
- Svårigheter att känna glädje
När psykisk ohälsa uttrycks på andra sätt än de vi förväntar oss riskerar den att missas – både av omgivningen och av personen själv.
Många män lär sig tidigt att bära sina problem själva
Från ung ålder möter många pojkar budskap som handlar om att vara stark, klara sig själv och inte visa svaghet.
Budskapen behöver inte vara uttalade. De kan komma från skolan, kompisar, familjen, arbetslivet eller samhället i stort.
Med tiden kan det skapa en bild av att problem ska lösas på egen hand.
Att söka hjälp kan då kännas som ett misslyckande istället för ett styrkebesked.
Konsekvensen blir att många väntar för länge. Först när relationer kraschar, missbruk utvecklas, arbetet påverkas eller den psykiska smärtan blir överväldigande söker man stöd.
Hjälpen finns – men känns den relevant?
Många insatser inom psykisk hälsa bygger på att personen själv identifierar sitt mående, sätter ord på sina känslor och aktivt söker hjälp.
För vissa fungerar det utmärkt.
För andra känns tröskeln enorm.
Om man inte ser sig själv som deprimerad, inte vet hur man ska beskriva sina känslor eller aldrig lärt sig prata om dem blir vägen till hjälp betydligt längre.
Frågan är därför inte bara om hjälp finns.
Frågan är om hjälpen känns tillgänglig för dem som behöver den.
Det handlar inte om att män eller kvinnor har det värre
Diskussionen om mäns psykiska hälsa handlar inte om att jämföra lidande.
Kvinnor och män möter olika utmaningar och olika riskfaktorer.
Men om vi vill minska lidande och förebygga självmord måste vi våga prata om grupper som riskerar att hamna utanför de lösningar som erbjuds.
Att uppmärksamma mäns psykiska hälsa innebär inte att någon annans erfarenheter blir mindre viktiga.
Det innebär att fler människor får möjlighet att känna igen sig.
Vi behöver ett bredare samtal
Psykisk ohälsa ser inte likadan ut för alla.
Därför behöver samtalet också vara bredare.
Vi behöver fler sätt att prata om mående. Fler vägar in till stöd. Fler berättelser som speglar verkligheten.
Kanske är den viktigaste frågan inte varför män inte söker hjälp.
Kanske är frågan varför så många män inte känner att samtalet om psykisk ohälsa handlar om dem.
Först när vi vågar ställa den frågan kan vi börja bygga ett samhälle där fler känner sig sedda – innan det har gått för långt. Statistik visar att omkring 70 procent av alla självmord i Sverige sker bland män. I artikeln Män står för 70 % av alla självmord i Sverige – varför ser det ut så? går vi igenom möjliga orsaker bakom statistiken och varför så många män inte får hjälp i tid.