Berättelser från andra som känt något liknande

Jag trodde att det skulle gå över Under flera år sa jag till mig själv att jag bara var stressad och trött. Jag fortsatte jobba, träffa folk ibland och gjorde det jag behövde göra. Utåt såg allt normalt ut. Men något hade förändrats. Saker som tidigare gjorde mig glad betydde inte längre så mycket. Jag drog mig undan mer och mer och slutade höra av mig till människor. När någon frågade hur jag mådde svarade jag...

Suicid under 2024 Under 2024 dog 1 230 personer av säkert fastställda suicid i Sverige. Av dessa var 859 män och 371 kvinnor. 10 var barn under 15 år. Ytterligare 223 dödsfall registrerades där det funnits misstanke om suicid, men där avsikten var oklar. Två tredjedelar av de som avled i suicid var män. I befolkningen 15 år eller äldre var suicidtalet (antal suicid per 100 000 invånare) 19 för män och 8 för kvinnor....

Oro, stress och att skriva av sig morgnar Det värsta är morgnarna. Inte natten, inte kvällen. Morgonen. Det finns liksom en halv sekund när jag vaknar då allt är okej. Innan jag hunnit komma ihåg. Och sen kommer det. Inte som en tanke ens, mer som en tyngd som lägger sig över bröstet innan jag ens öppnat ögonen. Som att kroppen kommer ihåg innan jag gör det. Jag ligger kvar för länge. Vet att jag borde upp men benen...

regn

Det känns konstigt att prata om det här eftersom jag egentligen brukar hålla allt för mig själv. Utåt fungerar jag ganska bra. Jag svarar när folk skriver, jag går till jobbet, jag skämtar och försöker se normal ut. Men inuti känns det ofta som att jag går runt med ett konstant brus i huvudet som aldrig riktigt stänger av. Jag märker att jag blivit trött på ett sätt som sömn inte hjälper mot. Det är inte bara fysisk...

jag vet inte riktigt varför jag skriver det här. typ. orkar inte ens det är som att jag väntar på att det ska bli bättre men det blir aldrig riktigt det. det blir okej ibland. några dagar. sen är det där igen. tyngden. eller vad man ska kalla det min sambo förstår inte. han försöker. han frågar vad han kan göra och jag vet inte vad jag ska svara för jag vet ju inte själv vad jag behöver. ibland blir jag arg på honom...

Det började inte med en kris. Det började med att jag slutade orka svara på meddelanden. Först bara en dag. Sen en vecka. Telefonen låg med skärmen ner och varje gång den vibrerade kände jag det i bröstet. Inte rädsla, inte direkt. Bara en tyngd. Som om varje "hur mår du?" var en räkning jag inte hade pengar att betala. Jag gick fortfarande till jobbet. Log på rätt ställen. Sa att jag var trött när någon frågade,...