Berättelser från andra som känt något liknande

Jag tänkte först inte så mycket på att jag fyllde i hur jag mådde, men efter några veckor började det bli intressant att gå tillbaka och titta. Jag såg att mitt mående faktiskt förändrades mer än jag trodde. När allt känns jobbigt kan det annars kännas som att det alltid varit så. Att kunna se svart på vitt att jag haft bättre perioder också har hjälpt mig ganska mycket.

Tänk om någon jag känner råkar ut för något? Då är det ju mitt fel. På kvällarna rabblade jag upp varenda person jag kände. Det var allt från min mamma till en syskons kompis. I huvudet lät det “jag vill inte att mamma ska dö, jag vill inte att mamma ska hamna i en brand, jag vill inte att mamma ska råka ut för en olycka.” Varje mening avslutades med att jag knackade i träväggen “peppar peppar ta i trä” och sen...

Det finns kvällar då ensamheten inte bara känns som att vara själv. Den känns som att inte längre höra till någonstans. Jag har under lång tid försökt vara den som anpassar mig. Den som gör det som förväntas, försöker hålla ihop relationer och sätter människor jag älskar framför mig själv. Någonstans på vägen känns det som att jag tappade bort var jag själv skulle få plats. Just nu är en nära anhörig allvarligt...

Jag har länge varit personen som säger att allt är bra, även när det egentligen inte är det. I skolan kan jag skratta, prata med andra och verka precis som vanligt. Men på insidan har det ofta känts som att jag går runt och bär på något tungt som ingen annan kan se. Jag jämför mig mycket med andra och tänker alldeles för mycket på vad folk tycker om mig. Ibland känns det som att jag hela tiden måste prestera eller...

Från utanförskap till behandlare Jag växte upp i en familj där missbruk fanns närvarande. Hans pappa var missbrukare och ständigt frånvarande, något som väckte många frågor under uppväxten. Han beskriver barndomen som kantad av utanförskap, mobbning och en ständig känsla av att inte passa in. Till slut började han slå tillbaka och sökte sig till andra som kände sig lika mycket utanför. Det var i den gemenskapen han...

Jag trodde att det skulle gå över Under flera år sa jag till mig själv att jag bara var stressad och trött. Jag fortsatte jobba, träffa folk ibland och gjorde det jag behövde göra. Utåt såg allt normalt ut. Men något hade förändrats. Saker som tidigare gjorde mig glad betydde inte längre så mycket. Jag drog mig undan mer och mer och slutade höra av mig till människor. När någon frågade hur jag mådde svarade jag...

Suicid under 2024 Under 2024 dog 1 230 personer av säkert fastställda suicid i Sverige. Av dessa var 859 män och 371 kvinnor. 10 var barn under 15 år. Ytterligare 223 dödsfall registrerades där det funnits misstanke om suicid, men där avsikten var oklar. Två tredjedelar av de som avled i suicid var män. I befolkningen 15 år eller äldre var suicidtalet (antal suicid per 100 000 invånare) 19 för män och 8 för kvinnor....

Oro, stress och att skriva av sig morgnar Det värsta är morgnarna. Inte natten, inte kvällen. Morgonen. Det finns liksom en halv sekund när jag vaknar då allt är okej. Innan jag hunnit komma ihåg. Och sen kommer det. Inte som en tanke ens, mer som en tyngd som lägger sig över bröstet innan jag ens öppnat ögonen. Som att kroppen kommer ihåg innan jag gör det. Jag ligger kvar för länge. Vet att jag borde upp men benen...

regn

Det känns konstigt att prata om det här eftersom jag egentligen brukar hålla allt för mig själv. Utåt fungerar jag ganska bra. Jag svarar när folk skriver, jag går till jobbet, jag skämtar och försöker se normal ut. Men inuti känns det ofta som att jag går runt med ett konstant brus i huvudet som aldrig riktigt stänger av. Jag märker att jag blivit trött på ett sätt som sömn inte hjälper mot. Det är inte bara fysisk...

jag vet inte riktigt varför jag skriver det här. typ. orkar inte ens det är som att jag väntar på att det ska bli bättre men det blir aldrig riktigt det. det blir okej ibland. några dagar. sen är det där igen. tyngden. eller vad man ska kalla det min sambo förstår inte. han försöker. han frågar vad han kan göra och jag vet inte vad jag ska svara för jag vet ju inte själv vad jag behöver. ibland blir jag arg på honom...

Det började inte med en kris. Det började med att jag slutade orka svara på meddelanden. Först bara en dag. Sen en vecka. Telefonen låg med skärmen ner och varje gång den vibrerade kände jag det i bröstet. Inte rädsla, inte direkt. Bara en tyngd. Som om varje "hur mår du?" var en räkning jag inte hade pengar att betala. Jag gick fortfarande till jobbet. Log på rätt ställen. Sa att jag var trött när någon frågade,...