Berättelser från andra som känt något liknande

jag vet inte riktigt varför jag skriver det här. typ. orkar inte ens det är som att jag väntar på att det ska bli bättre men det blir aldrig riktigt det. det blir okej ibland. några dagar. sen är det där igen. tyngden. eller vad man ska kalla det min sambo förstår inte. han försöker. han frågar vad han kan göra och jag vet inte vad jag ska svara för jag vet ju inte själv vad jag behöver. ibland blir jag arg på honom för att han frågar. det är inte rättvist jag vet har varit hos vårdcentralen två gånger. första gången sa de att jag skulle motionera mer och äta bättre. andra gången fick jag remiss till nån samtalsbehandling som har 8 månaders kö. åtta månader. typ vad gör man tills dess jag fungerar. går till jobbet. handlar mat. svarar i telefon. ingen som möter mig på stan skulle gissa nåt. det är liksom det som är värst tror jag. att det inte syns. att jag själv börjar tvivla på om det är på riktigt eller om jag bara är lat eller jobbig skriver ofta saker på telefonen och raderar sen. ikväll skriver jag inte bort det. får se om någon annan känner igen sig så vet du iallafall att du inte är ensam med det. det är inte mycket men det är vad jag har just nu

Det började inte med en kris. Det började med att jag slutade orka svara på meddelanden. Först bara en dag. Sen en vecka. Telefonen låg med skärmen ner och varje gång den vibrerade kände jag det i bröstet. Inte rädsla, inte direkt. Bara en tyngd. Som om varje "hur mår du?" var en räkning jag inte hade pengar att betala. Jag gick fortfarande till jobbet. Log på rätt ställen. Sa att jag var trött när någon frågade, och det var ju sant, fast inte på det sättet de trodde. Jag var trött på att vara den som hade det bra. Trött på att inte förstå varför jag inte hade det bra när allt på pappret var okej. På nätterna låg jag och scrollade tills klockan blev tre. Inte för att jag ville. För att tystnaden var värre. Det var en kväll i november som jag första gången skrev av mig någonstans där ingen visste vem jag var. Inte för att få svar. Bara för att få ut det ur huvudet. Och något hände när jag tryckte skicka. Inte magi. Inte plötslig lättnad. Men en liten spricka i muren. Sen dess har jag skrivit många gånger. Ibland långa texter. Ibland bara "idag var svårt". Det har inte fixat allt. Jag går fortfarande hos en samtalsterapeut, jag har fortfarande dagar när jag inte vill prata med någon. Men jag har slutat låtsas att jag inte mår som jag mår. Om du läser det här och känner igen dig: du behöver inte ha en stor anledning. Du behöver inte vänta tills det blir värre. Det räcker att det är tungt. Skriv. Till någon, eller bara till skärmen. Det är en början.